En kort novell...
Jag hade alltid haft nära till gråt och jag skämdes aldrig över att visa mina känslor, men nu hade de gått för långt. Jag hade aldrig känt mig såhär sårbar. I ett mörkt rum, med de svarta gardinerna fördragna för att inte släppa in vårsolen, där tillbringade jag dygnets alla timmar.
De ville inte lämna mig. Tankarna.
Jag ville inte ha dem, men jag orkade inte kämpa emot dem heller.
Jag hade tappat räkningen på hur många dagar som jag hade brottats med med mina mörka tankar. Men när Han kom in i mitt liv förändrades allt. Tankarna var som bortblåsta. Han var min räddning, min ängel.
Han var omtänksam och va hade alltid kul tillsammans. Vi umgicks nästan varje dag. Men nu var det slut.
Tankarna virvlade runt i mitt huvud. Tänk om vi hade vart gjorda för varann? Vi kanske hade gift oss och skaffat tre små kärleksbarn.
Jag ville inte tänka, men inte glömma heller. De mörka tankarna var tillbaka. Att få slippa denna mörka, meningslösa värld, det var min enda utväg. Men jag ville leva för Hans skull.
Det vi en gång hade, hade varit så vackert. Men nu var han begraven, men inte bortglömd.
Olyckan kom som en chock från en klar himmel. När de ringde från sjukhuset ville jag inte förstå.
Det fanns så mycket som jag skulle ha velat ha sagt. Men nu var det försent. Jag hade aldrig älskat någon så mycket som jag hade älskat Honom.
Jag lade ner rosen, vände mig om och gick ut från kyrkogården.
Av: Ida Näverstedt 26 mars 2009
